Mitt eget rum!

Lily ska fylla 11 år och råkar ljuga lite inför sin nya klass. Nu kommer de att dyka upp hemma hos henne på födelsedagsfirande imorgon och förstå att hennes brorsa Nemo inte alls är en känd trummis i ett rockband utan bara en helt vanligt ovanlig storebror. Med en cp-skada, ett eget trummande språk istället för ord – och en massa assistenter. Överallt och varje dag: assistenter. Vad gör man när ingen lyssnar på en för att alla andra alltid är viktigare? Jo, man låser in sig på sitt rum. Med sin bror.

“Jag älskar dig men jag vet inte hur vi skall leva i framtiden. Skall jag ta hand om dig när mamma och pappa är borta? Jag vill vara nära dig men jag vet inte om jag klarar att ta hand om dig. Ingen pratar om det här i vår familj. Jag vet inte vad mamma och pappa tänker. Mamma förbereder någon sorts katastrof med sina prepperhyllor i garaget, det vet jag. Men pappa...vad tänker han?"

En berättelse om att växa upp bredvid ett syskon med stora omsorgsbehov, och försöka navigera i känslor av oro, glädje, tacksamhet, avund och oerhörd syskonkärlek – gestaltat genom dockspel, rörelse och musik.

Idén till föreställningen kommer från scenografen och kostymdesignern Annika Bromberg, vars bonusson föddes med en allvarlig förlossningsskada som gjort att han har haft behov av ständig assistans i hela sitt liv. Manuset har hon skrivit tillsammans med sin vuxna dotter Rebecca, bonussonens syster.

Stöds av:

Statens Kulturråd, Region Stockholm, Stockholms Stad och Kulturfonden för Sverige och Finland.